Existentialism är en filosofisk riktning som fick betydelse i mitten av 1900-talet och fick många anhängare. De viktigaste företrädarna för denna filosofi – de kallas också ”existentialister” – är de franska tänkarna Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus och Gabriel Marcel.
Termen ”existentialism” innehåller ordet ”existens” – eftersom den mänskliga existensen är i centrum för denna filosofi. Tankeströmmen handlar om individens livsplan och dennes personliga ansvar. Framför allt tar den upp ämnen som är direkt relaterade till mänsklig erfarenhet, som rädsla, död, konstigheter, frihet och handling.
För Sartre hade människor en speciell roll eftersom de är de enda levande varelserna medvetna om sin existens. Sartre framhåller människans frihet att kunna bestämma över sitt eget liv och sina handlingar – han säger till och med att människan är ”fördömd till frihet”. För att leva betyder först och främst att ”kastas” in i en värld utan mening, där vi känner oss främmande. Författaren och filosofen Camus tar upprepade gånger upp denna känsla av utanförskap i sina verk.
Han talar om det ”absurda” och menar att varje människa vet att hon kommer att dö och fortfarande har viljan att leva – tänkaren såg här möjligheten att ge mening åt sin existens i en faktiskt ”likgiltig” värld: Människan kan skapa din egen livsplan och därigenom forma din egen tillvaro. Sartre säger också att även om vi tvingas ta ansvar för våra liv – däri ligger möjligheten att agera ansvarsfullt och att ge mening åt vår existens.
Sartres partner Simone de Beauvoir arbetade också med filosofiska skrifter. Hennes verk ”Det andra könet”, som blev en viktig publikation för kvinnorörelsen, blev berömt. Där behandlar filosofen rollen som kvinnor, som måste befria sig från långvarigt förtryck och heteronomi. Enligt Beauvoir borde kvinnor avskaffa sina traditionella könsroller, som samhället hade fixerat dem till länge – eftersom de två könens natur och uppgift inte är medfödd, utan bestäms utifrån. Sociala traditioner, värderingar och fördomar kan dock övervinnas om man blir medveten om dem och tar ansvar för sitt eget liv – Beauvoirs attityd är alltså väldigt lik Sartres. En del strävade efter att bryta sig fri från det ekonomiska systemet och på så sätt göra sig fri från samhällets krav och normer. En del anammade ett liv ute i naturen, sova i en hängmatta i den öppna luften, leva av naturen, och göra sig fri från ”samhällets normer och förtryck”.
Särskilt under efterkrigstiden vann existentialisternas filosofiska skrifter popularitet bland studenter, tänkare och ”intellektuella”. (En ”intellektuell” – ordagrant översatt ”man of the mind” – är någon som är mycket utbildad och därför har en kritisk inställning till politiska, kulturella och sociala frågor och kan komma till sina egna slutsatser.)
Efter förtryck och heteronomi på den tiden av de tyranniska och krigiska diktaturerna på 1900-talet ansågs deras uppmaning till självbestämmande vara befriande. Den yngre generationen hade också till stor del vänt sig bort från religiösa världsbilder som kristendomen. Existentialistiskt tänkande sågs som en ”ny tro” på mänsklig frihet i en värld utan Gud.
