Ordet ”absolutism” kommer från latin: ”absolutus” betyder ”fristående”. Absolutism beskriver en specifik form av politiskt styre där kungen är den absoluta härskaren. Den utvecklades i Europa mot slutet av trettioåriga kriget (1618 – 1648). Den mest kända absolutistiska monarken var den franske kungen Ludvig XIV (Louis den fjortonde), som var kung av Frankrike från 1643. Den så kallade ”Solkungen” anses vara absolutismens grundare i Frankrike.
Ludvig XIV trodde att han hade blivit utvald av Gud och var över alla andra människor och jordiska ting. Han sägs en gång ha sagt: ”Jag är staten.” Detta uttalande kallas ofta för absolutismens vägledande princip, eftersom det uttrycker att kungen inte bara förkroppsligade hela staten, utan också hade ensam makt.
I en absolutistisk monarki är kungen inte underkastad lagarna – han anser att han inte är ansvarig inför någon annan människa utan bara inför Gud. Kungen är alltså ”absolut härskare” över sitt rike, eftersom han är ”fristående” – d.v.s. fri – från alla lagar.
Absolutistiska härskare som Ludvig XIV bodde i magnifika palats och samlade en hel ”domstol” runt sig – vilket betyder många tjänare som såg till kungens välbefinnande och nöje och stödde honom i hans statliga uppgifter. Då kretsade allt kring ”hovlivet” på slottet, som fokuserade på den absolutistiska härskaren. Han hade också en mäktig armé av soldater med uppgift att säkra eller öka kunglig makt.
På absolutismens tid var samhället uppdelat i så kallade ständer. Man föddes in i en klass och hade därmed vissa rättigheter och skyldigheter. Den första klassen syftar på prästerskapet, ”prästerna” – endast cirka 0,5 procent av befolkningen tillhörde denna klass. Det andra ståndet utgjorde 1,5 procent och innehöll medlemmar av adeln. Nästan hela befolkningen, cirka 98 procent, tillhörde det tredje ståndet, som omfattade borgarklassen och bönderna. De hade få rättigheter och levde i beroende av de högre klassernas representanter – särskilt bönderna levde ett hårt liv, på grund av skatterna de var tvungna att betala staten samt skatter till godsägarna för att kunna använda deras mark.
I vissa länder var absolutismen aldrig helt etablerad, inte ens i den tyska nationens heliga romerska rike. I och med den franska revolutionen 1789 avskaffades absolutismen gradvis. Så kallad ”upplyst absolutism”, som formades av upplysningens idéer, utvecklades ur den höviska absolutismen.
Det betyder att kungen såg sig själv som statens första tjänare – så beskrev den preussiske kungen Fredrik II det en gång. Kungen fokuserade på att förbättra sin regerings arbete. Han var inte längre över allt och var fristående från alla lagar, utan betraktades som ”representanten” för landet. Fredrik II, till exempel, höll sig utanför lagstiftaren – han ifrågasatte inte domstolarnas domar, utan övervakade processerna i sin stat.
