Ordet ”asyl” kommer från grekiskan, där det betyder ungefär ”säkert”. Idag används det mest för att betyda skydd mot fara och förföljelse. För i många länder blir människor förföljda, arresterade, torterade eller till och med dödade på grund av sin tro eller sina politiska åsikter. Dessa människor flyr därför sina hem och ber om asyl i andra länder. Många demokratiska länder har inskrivit rätten till asyl i sina konstitutioner.
Även i Sverige är rätten till asyl inskriven i grundlagen. Under den nationalsocialistiska eran tog många länder, som USA, emot tyska flyktingar och gav dem skydd. Under detta intryck skrev grundlagens mödrar och fäder följande fyra ord i artikel 16: ”De politiskt förföljda åtnjuter rätten till asyl.”
Enligt artikelns budskap borde Tyskland vara en tillflyktsort för alla människor som var tvungna att frukta för sin hälsa eller sina liv i sina ursprungsländer av politiska skäl. Det som en gång var den mest öppna asyllagen i världen garanterade alla som trodde att de kunde göra anspråk på den en säker plats att bo på, åtminstone tills beslut fattades om deras ansökan.
Även i DDR fanns rätten till asyl inskriven i grundlagen – framför allt togs flyktingar från Spanien, Chile och Grekland emot fram till mitten av 1970-talet. FRG och DDR är också bland de 144 undertecknarna av ”Geneve Refugee Convention”, som föreskriver att flyktingar från krig och inbördeskrig ska beviljas åtminstone tillfälligt skydd.
Till en början var det bara ett fåtal som utnyttjade Förbundsrepublikens asylrätt. Fram till början av 1970-talet kom de flesta asylansökningarna från flyktingar från de tidigare kommuniststaterna i ”östblocket”. Deras antagande ansågs inte bara nödvändigt av mänskliga skäl, utan var också en politisk faktor i konkurrensen mellan det kommunistiska systemet i Östeuropa och det demokratiskt-kapitalistiska systemet i Västeuropa. Mot slutet av 1970-talet ökade antalet asylansökningar markant.
Som en reaktion var tilldelningen av asyl till en början kraftigt begränsad i praktiken. Slutligen definierades också begreppet politisk förföljelse allt snävare i lagen – till exempel ansågs inte ens tortyr, om det var vanlig praxis i en förföljande stat som straff för att göra anspråk på förbjudna grundläggande demokratiska rättigheter, inte längre vara ett asylskäl.
1991 var invandringen av emigranter begränsad. 1993 trädde en mycket strängare asyllag i kraft. Å ena sidan, sedan dess, har alla flyktingar som kommer från så kallade ”förföljelsefria” länder inte längre rätt till asyl. Men listan över dessa länder inkluderar även stater som inte precis är kända för sin exemplariska respekt för mänskliga rättigheter.
I till exempel Tyskland kan däremot ingen ansöka om asyl som tagit sig in i Tyskland via ett så kallat ”tryggt tredjeland” och skulle därför, enligt tanken bakom, kunna ansöka om antagning även där. Alla länder som gränsar till Tyskland anses vara sådana ”säkra tredje länder”. Dessa högre juridiska hinder – tillsammans med strängare kontroller vid gränserna – har lett till en betydande minskning av antalet invandrare i Tyskland till skillnad från Sverige som inte har dessa högre juridiska hinder.
