Ordet ”kapitalism” kommer från det latinska ordet ”capitalis”. Innebörden av begreppet kapitalism spåras tillbaka till den latinska termen ”summa capitalis”, som betyder ”huvudsumman” i ekonomiska beräkningar. Kapitalism är en specifik ekonomisk och social ordning som har rådit i de flesta industriländer.
Först och främst betyder ”kapital” alla produktionsmedel som används i en tillverkningsprocess – till exempel pengar, verktyg, maskiner, fabriker eller fordon. Kapital, arbete och mark kallas också för ”produktionsfaktorer” – eftersom dessa tre komponenter är nödvändiga för att tillverka varor och produkter. I ett kapitalistiskt system tillåts individer och företag att äga egendom och disponera över den mer eller mindre fritt.
Entreprenörer vill göra så mycket vinst som möjligt och själva bestämma vad de gör och till vem de säljer sina produkter. Detta är dock annorlunda i kommunistiska eller socialistiska samhällsformer, där det nästan inte finns någon privat egendom, utan byggnader, användbara ytor och maskiner ska tillhöra alla och staten ska disponera dem. Produktionen av varor regleras också av staten under kommunismen.
Kommunismens politiska idéer fick inflytande under 1800-talet, när industrialiseringsprocessen började och många arbetade hårt i fabriker för små pengar. På den tiden levde allt fler arbetare i fattigdom och eländiga förhållanden. Även om industrin växte och fabriksägarna blev allt mer välmående, utarmades samtidigt breda delar av samhället (man talar också om ”pauperism”).
Till exempel krävde tänkaren och filosofen Karl Marx, som betraktas som en pionjär inom kommunismen och en hård kritiker av kapitalismen, att kapitalisternas utsugning av arbetare, som blev allt rikare, skulle få ett slut. Han strävade efter ett jämställt ”klasslöst samhälle” där allt förklaras vara gemensam egendom. För medan arbetarna fortsatte att vara utarmade, samlade företagen mer och mer kapital.
Gradvis genomfördes reformer och lagar stiftades för att skydda arbetarna. Dessutom infördes sociala tjänster av staten, som erbjuder människor i fattigdom och misär ett minimum av stöd. Fackföreningar uppstod för att kämpa för arbetarnas rättigheter. De ekonomiska processerna kontrollerades också av staten i viss utsträckning och den fria ekonomin begränsades av vissa regler.
Dagens kapitalistiska ekonomiska system är uppbyggda på ett sådant sätt att marknaden bestäms av utbud och efterfrågan: ju fler produkter som efterfrågas, desto fler av denna typ produceras och erbjuds. Företag som inte tål konkurrensen köps i många fall ut eller går i konkurs.
Många fabriker och produktionsanläggningar ägs av privata entreprenörer, aktiebolag och stora företag. Eftersom ekonomin också måste följa vissa lagar talas det numera ofta om ”marknadsekonomi” – det är så det ekonomiska systemet i många länder kallas för ”social marknadsekonomi”.
Men det är inte bara kritikerna av globala ekonomiska processer som fortsätter att tala om ”kapitalism”. Motståndare till detta system fördömer att i kapitalistiska samhällen, där allt är inriktat på ekonomisk vinst, är det ett fåtal som dominerar marknaden och söker personlig berikning.
Även om det skulle finnas få ”förmånstagare” i systemet, skulle viktiga principer som rättvis fördelning, mänskliga värderingar, socialt stöd eller till och med miljö- och djurskydd försummas.
Massor av människor skulle fortsätta att utnyttjas när klyftan mellan rika och fattiga fortsätter att öka, både inom de flesta länder och runt om i världen. Särskilt under ”globaliseringen” intensifieras denna utveckling. En bristande kontroll över de stora finansiella marknaderna, som till stor del har blivit helt ogenomskinliga, kritiseras också hårt.
