Termen ”hedonism” kommer från det antika grekiska ordet ”hēdoné” som betyder njutning eller lust. Generellt och i vardagsspråk innebär det en livsinställning som bygger på njutning, stundens glädje och undvikande av lidande. Ett sådant liv enligt njutningsprincipen förknippas ofta med en egoistisk attityd, eftersom man är benägen att sätta sin tillfälliga lycka över andra levande varelsers behov och tänker lite på andras lidande eller de (senare) konsekvenserna av sitt beteende.
Inom filosofi har termen en något annan innebörd. Hedonism betecknar också en ”etisk attityd” – etik är en gren av filosofin som handlar om att göra rätt. Filosofen Aristippus eller Aristippus av Cyrene anses vara grundaren av den filosofiska hedonismen.
Han levde i det antika Grekland på 300-talet f.Kr. och tillbringade en tid i Aten med Sokrates lärjungar (469-399 f.Kr.) – inklusive filosofen Platon (428/27-348/47 före Kristus) var bland dem. Aristippus särskiljde de tre mentala tillstånden smärta, njutning och fullständig sinnesfrid, den så kallade ”ataraxi”. För filosofen låg vägen till lycka i att sträva efter njutning och undvika smärta.
Tänkaren Epikuros (341-271/70 f.Kr.) hänvisade till Aristippus och såg njutning som principen för ett ”framgångsrikt liv”. Till skillnad från Aristippus var dock ataraxia, fullständig sinnesfrid, den högsta formen av njutning för honom, eftersom det var ett tillstånd som var helt fritt från smärta och lidande.
Epikuros grundade den filosofiska skolan ”Epicureanism”, som representerar en av de viktigaste tankeskolorna i antikens filosofi. Epikureerna var inte för ohämmad överseende med mänskligt nöje. Snarare måste det avgöras om det är fråga om ”verklig njutning” och konsekvenserna av ens handlingar bör alltid beaktas.
Den engelske filosofen Jeremy Bentham (1748-1832) formulerade till och med en ”hedonisk kalkyl” enligt vilken det personliga nöjet som en handling orsakar ska vägas mot de möjliga konsekvenserna – den fungerade som en standard för ”korrekt handlande” och innehåller frågorna enl. till intensiteten, varaktigheten och sannolikheten för det förväntade nöjet, dess tidsmässiga och rumsliga närhet till handlingen samt andra positiva eller negativa konsekvenser som kan förväntas av handlingen i syfte att uppnå njutning.
Medan etisk hedonism värderar nöje som det högsta goda, betyder ”psykologisk hedonism” antagandet att njutning är människans primära mål och att hon anpassar sitt beteende därefter.
