Begreppet ”kommunism” kommer från det latinska ordet ”communis”, som betyder ”tillsammans”. ”Socialism” används ofta omväxlande och anses faktiskt vara en föregångare till det kommunistiska slutmålet: ”idealsamhället”. Grundtanken med denna samhällsform är gemenskap och jämlikhet. Det ska inte göras någon skillnad mellan ”fattig” och ”rik” och privat egendom ges till stor del till staten. De så kallade produktionsmedlen som byggnader, bruksområden och maskiner tillhör alla.
Kommunismens politiska idéer blev populära på 1800-talet, när industrialiseringsprocessen började och många människor arbetade hårt i fabriker för lite pengar. På den tiden levde allt fler arbetare i fattigdom och eländiga förhållanden. Även om industrin växte och fabriksägarna blev allt mer välmående, utarmades samtidigt breda delar av samhället (man talar också om ”pauperism”). Tänkaren och filosofen Karl Marx, som räknas som kommunismens pionjär, krävde att de allt rikare ”kapitalisternas” exploatering av arbetare skulle stoppas. Han ansåg att privat egendom inte längre borde finnas, utan att allt borde förklaras gemensamt i ett jämställt ”klasslöst samhälle”. Marx publicerade de kommunistiska målen 1848 tillsammans med Friedrich Engels i ”Det kommunistiska manifestet”.
Dessa idéer låg till grund för olika former av politiskt styre under 1900-talet. Den ryske Lenin fortsatte kommunismens politiska mål och under hans ledning ägde oktoberrevolutionen rum i Ryssland 1917. Efter kommunisternas seger i det ryska inbördeskriget grundades det socialistiska Sovjetunionen 1922. Efter andra världskriget tog Sovjetunionen makten i Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Ungern och Tjeckoslovakien, så att även dessa länder styrdes av kommunismen. Efter Tysklands delning grundades DDR 1949, som också stod under sovjetiskt styre. 1991 kollapsade det sovjetiska imperiet och med det den största socialistiska makten i världen. Men kommunism eller socialism rådde också i vissa andra länder – till exempel på Kuba och Kina. Dessa länder drivs fortfarande socialistiskt idag.
Den ursprungliga idén om kommunism låter till en början rättvis – alla människor behandlas lika och det borde inte finnas någon som lever på andras bekostnad. Många kritiker är dock övertygade om att kommunismens ideal inte kan genomföras. För i de socialistiska staterna utövades och utövas mycket makt och tvång mot medborgarna – även där finns en regering som har ordet och bestämmer över folket. Till exempel i DDR och i andra länder som var under Sovjetunionens styre förföljdes och straffades människor som gjorde uppror mot politiken och systemet. Medborgarna kände sig ofria, det fanns förbud överallt. DDR:s ledning övervakade och spionerade på folket för att hålla dem under deras kontroll och eliminera ”statens fiender”. Många människor blev avlyssnade, arresterades och torterades även av Stasis underrättelsetjänst (”Statens säkerhet”).
Endast vissa radio- och tv-stationer fick tas emot, endast vissa tidningar och böcker lästes och populär propaganda genomfördes genom de socialistiska ländernas media. Det betyder att det förekom mycket ensidig, okritisk rapportering som bara skildrade kommunistisk politik och regeringen i ett positivt ljus. Det var dock en massiv agitation mot statens ”politiska fiender”. Till skillnad från i en demokrati hade människor inte möjlighet att ha något att säga till om i politiska beslut. Det fanns inga fria val och bara ett styrande parti i landet. Redan från början stod DDR under ledning av SED, ”Tysklands socialistiska enhetsparti”. Även i Kina och Kuba finns det fortfarande ingen pressfrihet, politiska motståndare förföljs och straffas och folket är väldigt ofritt.
