Medborgare är invånare i en stat och en kommun. Man skiljer på en medborgare som medlem av en viss stat och medborgare i en stad eller by. Sedan Weimarkonstitutionen 1918 har alla tyskar haft full medborgarrätt. Det betyder att en tysk medborgare har både vissa politiska rättigheter och skyldigheter.
Medborgerliga rättigheter innefattar till exempel rösträtten, rätten att fritt välja bostadsort och yrke eller att varje medborgare har samma rätt att inneha offentliga uppdrag. En tysk medborgares skyldigheter är till exempel att betala skatt eller följa grundlagen.
Idag är varje invånare i Sverige som har svenskt medborgarskap medborgare i landet, oavsett kön, egendom, yrke eller social klass, medborgare. Men alla invånare i ett land eller en stad fick inte alltid kalla sig medborgare. Ordet härstammar från det fornhögtyska ordet ”burga”, som betyder ungefär ”skydd”. Detta beskriver också den viktigaste rättigheten som medeltidens så kallade ”medborgare” hade: De bodde i närheten av ett slott och fick dra sig tillbaka bakom slottsherrens skyddsmurar vid överhängande fara .
Begreppet ”bourgeoisie” eller ännu vanligare, ”borgare” används än idag för att beskriva den så kallade ”medelklassen”, där sociala grupper skiljer sig till exempel i sin livsstil, sin egendom, sin utbildning och/eller sin yrkesgrupp. Till exempel talar man om ”utbildad borgerlighet” för att beskriva samhällsklassen med ”god utbildning” eller mer nedsättande om ”filistinism”, som riktar sig till människor och sociala grupper som uppfattas som särskilt trångsynta, konformistiska eller regressiva.
Genom historien har termen ”medborgare” alltid använts för att beskriva människor med olika rättigheter och skyldigheter. Liknande namn dök upp för första gången i antiken. Medan i det antika Grekland en ”medborgare” (”polites” på antikgrekiska) var bosatt i en stad och särskiljs från andra invånare genom sitt deltagande i domstolar och stadens generalförsamling, en romersk medborgare (”civis”) ”) behövde till en början bara vara bosatt i staden Rom.
När det romerska riket fortsatte att expandera fick andra grupper av människor i hela riket medborgarskap – men bara om de var män. Ett medborgarskap i antikens Rom var antingen ärvt eller skänkt till en man för hans meriter. En romersk medborgare i republiken hade rätt att rösta, gifta sig och försvara sig i domstol. En av de största uppgifterna var att en medborgare var tvungen att gå med i legionen. I och med Romarrikets början (27 f.Kr.) avskaffades rösträtten och medborgarna hade inte längre möjlighet att delta i politiska beslut.
Från tidig medeltid ägde borgerskapet fastigheter inom en stad eller kommun. Dessa omfattade stora fastigheter som medborgarna fick betala fastighetsskatt för. Ett annat krav var att man måste vara född av gifta föräldrar och ha en minimiförmögenhet.
Eftersom det inte var många som hade så stora gods och förmögenheter på den tiden, var antalet medborgare på den tiden ganska litet. Alla andra invånare kallades helt enkelt ”boende”. Om du förlorade den egendom som låg till grund för medborgarskapet hade du inte längre rätt att vara medborgare.
Förutom rätten till skydd i slott och städer hade medeltidens medborgare även vissa skyldigheter. Dessa inkluderade att betala skatt eller att behöva gå med i militärtjänsten eller vakterna. Under 1000-talets lopp började godssamhället utvecklas, där samhället delades upp i flera samhällsklasser.
Borgerskapet, ”tredje ståndet”, omfattade borgarna, som nu också kunde bli bönder efter att de flyttat till städerna och bott där i minst ett år. Fullt medborgarskap fick man dock först när man kunde börja betala skatt och utföra andra uppgifter. Ändå började många människor vid denna tid söka sin lycka i städerna, så att borgarklassen kunde bli den största i det medeltida samhället.
