Ordet bourgeoisi, eller på svenska borgare kommer från franskan och betyder medelklass. Termen används idag i två olika betydelser. Å ena sidan har den använts för att beskriva den rika borgare sedan den franska revolutionen i slutet av 1700-talet.
Däremot beskrev filosofen och samhällsteoretikern Karl Marx (1818-1883) nedsättande entreprenörer som medlemmar av ”bourgeoisin” som enligt hans uppfattning levde på bekostnad av och exploaterade de hårt arbetande arbetarna.
Entreprenörerna ägde produktionsmedlen – det vill säga de medel som behövdes för att producera varor, såsom pengar, maskiner eller fabriker. Marx kritiserade skarpt det borgerliga samhället. Enligt honom var samhället uppdelat i olika klasser – egendomen var ojämnt fördelad och vissa människor hade mycket mer makt än andra. Sålunda härskade borgare, som en del av den ”kapitalistiska” klassen, över arbetarnas, som Marx kallade ”proletariatet”. Medan de rika entreprenörerna gjorde allt större vinster, levde otaliga arbetare i fattigdom och klyftan mellan rika och fattiga ökade vid tiden för industrialiseringen.
Borgare utvecklades från det som tidigare var det tredje ståndet.Ursprungligen kallades invånarna i handelsbosättningarna utanför stadsmuren som borgare. Dessa bosättningar kallades ”burgus” eller ”burgum” på medeltida latin. Dessa invånare skilde sig i samhället från prästerskapet och adeln å ena sidan, och från det urbana arbetarklassens folk (proletariatet) och den ofria landsbygdsbefolkningen å den andra.
Sedan 1100-talet hade borgare särskilda rättigheter i samhället som frihandelsklass. Medborgarna organiserade sig i grupper, skråen, och besparades det feodala systemets beroenden. Fiefs (“feudum” på latin) var ägodelar som tomter och markområden som ställdes till förfogande av ägaren för jordbruksbruk och som bostäder mot skatt. Bönderna som använde marken fick också betala höga skatter. De levde under mycket enkla förhållanden och var inte fria. Medborgarna, å andra sidan, åtnjöt mer personlig frihet – de fick fritt bestämma över sin ekonomiska verksamhet och i övrigt sköta sig själva inom samhället (kommunen).
Borgerlighetens främsta angelägenhet i medeltidens godssamhälle var att skaffa en så stor och ärftlig privat egendom som möjligt. Efter att det blivit alltmer möjligt för alla att lära sig det yrke de ville, oavsett ursprung eller härkomst (man talar också om ”upplösningen av skråbarriärerna”), fick borgarklassen mer makt och möjligheter att främja industrin. Denna handelsfrihet splittrade borgare i den övre och lägre borgarnivån. Småborgare, bestående av hantverkare, återförsäljare och småhandlare, blev beroende av den framgångsrika övre borgarklassen, som bestod av bankirer (ägare av banker), storhandlare eller tillverkare.
Sedan den franska revolutionen 1789 och de framväxande borgerliga revolutionerna har företagssamhället kollapsat, vilket ger borgare nya möjligheter. Ett ”borgerligt samhälle” utvecklades. Under mottot ”Liberté, egalité, fraternité” krävdes mänskliga och medborgerliga rättigheter samt likhet inför lagen. I den nya staten borde det också ske en maktdelning så att statsmakten inte fördelades alltför ensidigt. En rättsstat upprättades, som är demokratiskt uppbyggd. Människors personliga sfär och privatekonomin fick allt större betydelse.
Med tiden växte två linjer fram: För det första tanken att de medborgerliga rättigheter som man kämpat för inte bara skulle gälla den rika delen av samhället, utan att alla skulle kunna göra anspråk på det i betydelsen ”brödraskap” – en välfärd staten bygger också på denna princip uppbyggd.
Ordet ”brödraskap” ersattes för övrigt senare med ”solidaritet” eftersom det är så kvinnor ingår. Men den andra idén var mer kraftfull: den ägande borgaren sysslade i första hand med att utöka sin privata egendom och främjade på så sätt modellen för en ”liberal”, det vill säga fri, stat. I en sådan stat regleras de ekonomiska processerna av marknaden och därmed av konkurrensen mellan människor – staten ingriper inte ens vid ojämlikheter, nackdelar och stora övergrepp.
I slutet av 1800-talet blev den en gång så progressiva bourgeoisin alltmer en ”konservativ” klass, d.v.s. en som höll kvar gamla traditioner: bourgeoisin. Borgerlighetens ideal hade ett betydande inflytande på kulturella värderingar och sociala regler – detta kan fortfarande kännas idag. Så man talar om den ”borgerliga världsbilden” och de ”borgerliga dygderna”. Dessa inkluderar till exempel ordning, sparsamhet, punktlighet, flit och prestation. I slutet av 1800-talet var det vanligt i medelklassfamiljer att tjänare tog hand om hushållet. Kvinnan i huset hade rollen som representant – hon skulle säkerställa familjens goda rykte och representera de borgerliga värderingarna för omvärlden. Hon tog till exempel emot viktiga gäster eller organiserade möten och välgörenhetsevenemang. Att tjäna pengar överläts däremot uteslutande till mannen.
Sedan 1900-talet kan man inte längre tala om en bourgeoisi i ursprunglig mening. Under tiden talar man om en ”medelklass” – detta betyder helheten av samhällsklasserna mellan arbetarklassen och den ekonomiska överklassen. Detta betyder dock inte att det inte längre finns några ”borgerliga” livsstilar och ideal i ursprunglig mening. I särskilt traditionsmedvetna, konservativa och mestadels även förmögna klasser odlas ovanstående dygder än idag och mycket värde läggs på formaliteter, ädla seder och utseenden, genom vilka sådana ”borgerliga” kretsar vill sticka ut från andra.
I den kommunistiska teorin enligt Karl Marx förklarades den rika bourgeoisin, den ägande bourgeoisin, den fattiga arbetarklassens klassfiende, medan för Marx småbourgeoisin vacklade fram och tillbaka mellan klasserna.
Men ”intellektuella” medborgare från bildade kretsar kritiserade dem också – framför allt mot de rådande borgerliga dygderna, som gång på gång avslöjades som stela och hycklande. Termen ”filistin” (i vardagsspråket ”borgerlig”) uttrycker den starka anpassningen till sociala seder och regler. Kritiken är att gemensamma åsikter och riktlinjer i samhället inte ifrågasätts, utan accepteras okritiskt eftersom traditionen föreskriver det.
