I en demokrati är det vanligtvis en maktdelning. Lagstiftaren och regeringen är separerade från varandra så att statens makt inte fördelas för ensidigt. En stat har till uppgift att kontrollera om de lagar som är nedskrivna i grundlagen följs – vid behov ingriper ”statsmyndigheten”.
Men i en demokrati måste staten själv också kontrolleras, eftersom den också är skyldig att följa reglerna. Maktfördelningen säkerställer att staten inte har obegränsad makt och att den inte kan missbrukas av makthavarna.
Sedan den nationalsocialistiska diktaturens slut har Tyskland styrts av en demokratisk regeringsform. ”Grundlagen” är den tyska statens grundlag, som innehåller alla grundläggande värderingar, regler och lagar. Detta är sant för många längder, inklusive i Sverige.
Det finns också en uppdelning av makten – det innebär att den lagstiftande makten, den verkställande makten, och den dömande makten står oberoende sida vid sida.
Den lagstiftande makten består av riksdagen, regeringen och alla ministrar och riksdagsledamöter som diskuterar och stiftar lagar. Först initieras ett ”lagstiftningsinitiativ” när en ny lag ska antas. Riksdagen röstar nu om huruvida den föreslagna lagen ska förkastas eller accepteras.
Regeringen måste godkänna den. Den verkställande makten består av poliser och tjänstemän från den offentliga förvaltningen – de är till för att säkerställa att lagarna efterlevs. I rättsväsendet ingår de åklagare och domare som beslutar om straffet vid lagöverträdelser. Domarna å sin sida måste följa statens regler, men är oberoende i sina beslut.
