I och med industrialiseringens början i början av 1800-talet gick grupper av arbetare samman för att bilda så kallade fackföreningar. På den tiden byggdes allt fler fabriker, där män, kvinnor och även barn arbetade under tuffa förhållanden och hade få rättigheter. De fackliga organisationerna borde stärka sin ställning – tillsammans kämpade arbetarna i dessa föreningar för anständiga arbetsvillkor och bättre löner. Barnarbete bör också avskaffas.
Med tiden utvecklades fackförbunden från detta, som nu finns för många olika yrkesgrupper – till exempel för maskinförare och poliser. Idag är fackföreningar erkända som officiella representanter för anställda.
De står fortfarande upp för arbetarnas rättigheter och kräver till exempel högre löner, bättre arbetstider, fler lediga dagar och mer deltagande i företagen. De enskilda fackföreningarna har gått samman för att bilda olika fackliga federationer.
För att enskilda arbetsgivare inte skulle bli utsatta för ett stort och mäktigt fackförbund, grundade de också föreningar för att förbättra sin ställning. Detta gjorde det möjligt för stora grupper att genom fria avtal mellan arbetar- och arbetsgivarföreningar bestämma under vilka villkor de anställda skulle arbeta för att få betalt.
Resultatet av förhandlingarna registreras i ”kollektivavtalet” (ordet ”tariff” kommer från arabiska och betyder ”kungörelse” eller ”prislista” – det beskriver det fasta priset för något). Kollektivavtalet reglerar storleken på lönen för en viss yrkesgrupp, antalet semesterdagar och mycket annat. Men om fackföreningarna och arbetsgivarna inte kan komma överens kan stridsåtgärder uppstå: som en sista utväg för att lösa konflikten använder arbetarna strejken.
Det innebär det planerade arbetsstoppet under en viss tid, vilket är avsett att sätta press på arbetsgivaren. Arbetsgivaren behöver dock inte bara utstå strejken. I gengäld kan dem ”låsa ute” en del av de anställda som inte strejkar – till exempel stänger företagschefen portarna till sin fabrik och släpper inte in några anställda som är villiga att arbeta.
Men först när en viss tid har gått sedan förhandlingarnas början får arbetarna strejka och cheferna låsa ut sina anställda. Såväl arbetstagare som arbetsgivare måste därför följa vissa regler i en arbetskonflikt. Ändå får de lösa konflikten sinsemellan utan att staten ingriper. Denna konstitutionellt säkrade frihet kallas ”kollektiv förhandlingsautonomi” (termen ”autonomi” kommer från antikens grekiska och betyder ”oberoende” eller ”oberoende”).
