”Empirism” syftar inledningsvis på en riktning inom filosofin som fick allt fler anhängare med den moderna naturvetenskapens intåg från 1500- och 1600-talet.
Ordet kommer från den latinska termen ”empiricus”, som betyder ungefär ”att följa erfarenhet”. Företrädarna för den filosofiska strömningen kallas ”empirister” eller ”empirister” – kända filosofer för denna tanketradition är till exempel engelsmannen Thomas Hobbes (1588-1679) och John Locke (1632-1704) samt skotten David Hume (1711-1776).
De tror att man inte kan göra tillförlitliga uttalanden om världen med rent förnuft – de motsätter sig den filosofiska tankegången ”rationalism”, som fokuserar på mänskligt förnuft (från det latinska ordet ”ratio”, som betyder ”förnuft”). betyder).
Empirikerna å sin sida menar att all vår kunskap bara kan baseras på kunskap som vi kan få genom våra sinnen – det vill säga vad vi kan se, höra, lukta, smaka och röra omkring oss. Allt övernaturligt betraktas av empirismens anhängare som ”uppfunnet” och ”sanslöst” – religionen kritiseras också ofta skarpt eftersom ingenting kan bevisas med enbart tro. För ingen har riktigt upplevt Gud eller evigt liv med sina sinnen, säger empirikerna.
Föreställningar och idéer som ligger bortom det märkbara är därför fel – eftersom vi bara kan säga något om världen genom verkliga erfarenheter. Enligt David Hume har dock mänsklig erfarenhet också sina gränser: filosofen varnar till exempel för att dra förhastade slutsatser bara för att vi upprepade gånger observerar att två speciella fenomen följer varandra.
Med detta vänder sig David Hume bort från ren empirism och mot ”skepticism” – detta ord kommer från den antika grekiska termen ”sképsis”, som ungefär betyder ”kritisk undersökning”. Det betyder att man tvivlar på att det överhuvudtaget kan finnas tillförlitlig kunskap om världen.
Den moderna (natur)vetenskapen vill också skaffa sig kunskap genom observation och erfarenhet – därför gör de exakta undersökningar, räkningar och mätningar för att göra uttalanden om sina forskningsobjekt som är så säkra och därmed ”vetenskapligt bevisade” som möjligt.
De observerar föremål, levande varelser eller fakta, till exempel för att få kunskap om en viss djurart, mänskligt beteende eller solsystemet – dessa ”upplevelsevetenskaper” kallas därför också för ”empiriska vetenskaper”. De bygger sina resultat på ”empiriska” metoder och forskning – det kan till exempel vara laboratorietester, experiment, intervjuer och undersökningar av grupper av människor eller registrering och insamling av statistisk data.
